Tidskriften LAGE!

Poesimolnet

Finns det områden som är förbehållna människan, utom räckhåll för teknisk utveckling? Liu Cixin visar att poesin kan vara ett sådant.

I en kortare berättelse, Poesimolnet, har mänskligheten gjorts till boskap av mer tekniskt avancerade dinosaurier. Boskapsdjuren tillåts studera kinesisk poesi eftersom det tycks förbättra köttets smak. En mänsklig poet överlämnas som kuriosa till dinosauriernas gud, en ännu mer avancerad utomjording för vilken även dinosaurierna är lika med insekter. Guden blir besatt av den kinesiska poesin, besatt av att bevisa teknikens överlägsenhet. Den beslutar sig för att skriva varje möjlig dikt, varje möjlig kombination av kinesiska tecken enligt ett versmått som användes av Li Bai, Tangdynastins och därmed Kinas och världens största poet. Dinosauriernas enfaldige ambassadör invänder att merparten av poesin kommer bli värdelös; den första dikten kommer se ut såhär:

啊啊啊啊啊 Ah Ah Ah Ah Ah
啊啊啊啊啊 Ah Ah Ah Ah Ah
啊啊啊啊啊 Ah Ah Ah Ah Ah
啊啊啊啊唉 Ah Ah Ah Ah Ack...

Denna dikt visar sig tyvärr vara briljant och guden genomför så sin plan. Varje möjlig dikt komponeras och lagras i ett enormt “Poesimoln”, vars byggnadsmaterial hämtas från hela solsystemet. Dinosauriernas hela civilisation och planet tillintetgörs för detta ändamål; männsikorna återfår (motvilligt, det är bekvämt att vara boskap) sin frihet på en urgröpt och utochinvänd jord. Kontinenterna och haven har återskapats på insidan av en ihålig glob, så att man kan se andra kontinenter kröka sig upp över himlen på en klar dag. Ett litet “vitt hål” har placerats i globens mitt för att agera som soln Eftersom jordens massa nu är försumbar skapas upplevd tyngdkraft genom rotation. Detta medför att kraften är starkast vid ekvatorn, för att sedan avta och upphöra helt vid polerna där marken upplöses till “hål”, genom vilka man kan lämna jorden och betrakta Poesimolnet.

De tre följeslagarna, guden i Li Bais skepnad, poesiläraren Yiyi, och dinosaurieamassadören Stortand, reser tillsammans på en båt mot den södra polaröppningen för att beskåda Poesimolnet. Molnet jämförs, från jorden sett, med Vintergatan i storlek och prakt. Till slut faller guden så i förtvivlan vid insikten att, trots att molnet innehåller alla dikter inklusive sådana som överträffar Li Bai, det inte finns något sätt att urskilja dem från resten. Guden, som tagit Li Bais skepnad för att komma människorna närmre, skänker Yiyi och Stortand var sin lagringsenhet, varpå finns alla dikter ur poesimolnet med deras respektive namn som nyckelord. Däribland måste finnas dikter om varje känsla och händelse, levd eller framtida, sann eller falsk, som de båda kan tänkas uppleva. Guden erkänner sig besegrad och hälsar mänskligheten farväl:

"De få bra dikter som ryms i poesimolnet tillhör ingen. Jag hoppas att kommande människor lyckas skriva några av dem."

Även den mest avancerade teknik tycks sakna förmågan att uppskatta poesi. Det tidigare exemplet visar att möjliga “filter”, som att välja bara dikter som följer korrekt meningsbyggnad, sållar bort sanna guldkorn.

Poesimolnet lyfter särskilt fram den klassiska kinesiska poesin och dess skrivtecken. Berättelsen kan alltså läsas nationalistiskt; Li Bai och hans favoritversmått i synnerhet höjs över andra konstformer. Naturligtvis kan detta också läsas som att Li Bai representerar mäsnklig poesi i stort; kanske kräver till och med all konst mänsklig uppskattning. Det tycks mig inte orimligt att Tangpoesin skulle vara vår arts konstnärliga kulmen.

En välkänd dikt av Li Bai, på klassisk kinesiska och min översättning:

對酒不覺瞑 Mot vinet märks inte skymningen
落花盈我衣 fällda blad fyller mina kläder
醉起步溪月 Smyger full efter månen i ån
鳥遠人亦稀 Fåglarna borta, människorna få!

Ett text-till-bild-verktyg användes för att illustrera de tre varelsernas resa mot den södra polaröppningen:

En människa behövdes för att välja ut den bästa illustrationen.