Man kan tänka sig att ett skriftspråk motsvarar ett talspråk. Men skriftspråk är egentligen något helt annat; de är i mycket högre grad konstruerade, medvetet utformade med ett stort antal mål, där närhet till talat språk bara är ett av flera. Det kan i själva verket vara en fördel om skriften är olik talspråket.
Ett skriftspråk som standardiseras över ett stort språkområde kan sammankoppla personer som muntligt inte förstår varandra, över dialekter eller till och med skilda språk. Ett skriftspråk som inte moderniseras efter talspråkets utveckling gör äldre texter tillgängliga. Tibetanska stavningsregler har förblivit orörda sedan 800-talet, vilket betyder att 1200 års litteratur är lika tillgänglig för den läskunnige som moderna texter. Priset är naturligtvis svårighetsgraden vid inlärning. Den tibetanske läsaren måste lära sig läsa och skriva efter 800-talets uttal och förstå hur detta förhåller sig till hens eget talade språk.
Det är inte heller nödvändigtvis så att ett enda språk motsvarar en enda skrift. Mongolska skrivs främst med en egen vertikal skrift i norra Kina och med kyrillisk skrift i Mongoliet. Texter på klassisk kinesiska kan läsas med totalt skilda uttal av en japansk och en kinesisk läsare, för att inte tala om alla de möjliga uttalen inom Kina. Ingen av dem skulle uttala texten med det talspråk den klassiska kinesiska skriften en gång motsvarade.
Frågan väcks därför huruvida det finns någon skrift som “passar” bäst för ett visst språk. Kan svenska lika gärna skrivas med någon annan skrift? Skulle det fortfarande vara svenska? Vi kan undersöka detta utifrån en haiku av Tranströmer, och en mening med inbyggd tvetydighet:
De bruna löven
är lika dyrbara som
Dödahavsrullar
Tom var tomten, tvärtemot vad jag väntade mig.
Den enklaste förändringen är helt enkelt att ersätta alfabetets symboler med andra:
Δε βρψνα λωθεν
ηρ λικα δυρβαρα σομ
Δωδαχαθσρψλλαρ
Τομ θαρ τομτεν, τθηρτεμοτ θαδ ξαγ θηνταδε μιγ.
Det här är ingen översättning till grekiska, utan svenska skrivet med grekiska bokstäver. En läsare har ingen hjälp av att kunna prata grekiska; tecknen råkar vara valda så att många av dem har likartade ljud på grekiska, men för att tillgodose svenskans stora antal vokaler har jag också matchat vissa bokstäver på oväntade sätt, som ψ = u. För en grekisk läsare är detta svåruttalat nonsens, och för den svenskspråkige är inlärningen inte svårare än att bli läskunnig i vår “vanliga” skrift. Det råder isomorfi mellan denna skrift och den “vanliga”; ingreppet här är egentligen inte större än att byta typsnitt.
En större förändring är att byta alfabetet mot någon annan sorts skrift. Vi kan tänka oss ett skriftsystem som liknar det arabiska, där vokalljud inte nödvändigtvis skrivs ut, eller där bara långa vokaler skrivs:
D brun lövn
är lik dyrbar sm
Dödhvsrlr
Tm var tmtn, tvrtmot vad jag vntd mg
Här förloras viss information som fanns i den “vanliga” skriften. Menar Transtrmr att de bruna löven är lika dyrbara små dödahavsrullar? En sådan läsning blir här möjlig, om än osannolik. Men möjligheten till homografer finns redan i vår egen skrift, som syns i min andra mening – tvetydigheten finns mellan en tomte som heter Tom och en tomt som oväntat står tom. En förändrad skrift kan alltså introducera nya tvetydigheter, men tvetydigheter är inget nytt.
Nu måste vi ta det stora steget till ideografisk skrift. I modern skriven japanska blandas kinesiska ideogram, alltså tecken som motsvarar begrepp snarare än uttal, med inhemska tecken för uttal i ändelser och småord. Såhär kan det se ut på svenska:
De 棕a 葉en
är 同a 寶貴a som
死海s卷ar
空 var 田en, 矛盾 vad 我 想de 我
Här syns makten hos ideografisk skrift att bryta vissa tvetydigheter! Varje kinesiskt tecken läses alltså precis som vanligt på svenska, “寶貴a” läses “dyrbara”, och bär en betydelse som är skild från uttalet. Tecknet motsvarar ett begrepp, vilket sedan passas in medelst ändelser i den ordklass som behövs. Tecknen “寶貴” kan bilda ett flertal svenska ord:
寶貴 Dyrbar
寶貴a Dyrbara
寶貴heter Dyrbarheter
寶貴ast Dyrbarast
osv.
Tvetydigheten i den andra meningen bryts då 空 och 田 motsvarar begreppen “tomhet” resp. “tomt”. Det handlar alltså om en tomt som står tom, vilket i vår “vanliga” svenska skrift skulle behöva förtydligas med ytterligare tecken.
Är det fortfarande svenska vi skriver? Jag skulle påstå det. Texten är fortfarande oläslig, obegriplig, för den som inte förstår svenska, och kräver inte kunskap om något annat språk än svenska, enbart om skriftens logik. Man kan bli läs- och skrivkunnig i denna 漢字-svenska utan att lära sig ett korn av kinesisk grammatik eller uttal.
Till sist kan vi fullfölja förvandlingen och göra oss av med ändelserna, låta dem vara oskrivna:
棕葉
同寶貴
死海卷
空田矛盾我想我
Är det här då skriven svenska? Ja. Ordföljden är otvetydigt svensk. Den andra meningen i synnerhet är svårbegriplig om den läses som något annat än svenska. Jämfört med den “vanliga” svenskan har vissa tvetydigheter uppstått, medan andra har täppts till. Det går fortfarande att bli läskunnig i denna typ av svenska utan någon kunskap om andra språk. Men det är ofrånkomligt att den läsare, japan, kines, eller korean, som är läskunnig med kinesiska tecken, kan projicera sitt eget uttal på tecknen och få ett hum om vad författaren menar. Ingen av dem skulle få ut en grammatiskt korrekt eller särskilt begriplig sats på sitt eget språk, och ingen av dem skulle förstå någon annans uttal, men ideogrammen, de kinesiska tecknen, ger ändå en viss förståelse.
Det verkar alltså som att det går att skriva ren svenska, utan att lära sig något främmande talat språk, med ideogram som samtidigt ger en ökad förståelse över flera språkområden. Särskilt versionen med ändelser tycks mig både vacker och användbar.
Med 友liga 叫ningar,
林雲深